onsdag, november 24, 2010

Man börjar ju få lite julfeeling!





Faktiskt. Börjar få lite julkänsla trots allt. Jag lider något oerhört av att inte få ha min älskade mamma hos mig. Och vid högtider som jul, barnens födelsedagar blir det extra tufft. Nu är det den tredje julen som ska firas. Den andra utan mamma i livet. Hennes sista jul hade vi precis haft maginfluensa och hon hade just avslutat sin strålbehandling, så hon hade absolut inget immunförsvar då. Och vi ville inte chansa. Varför? Undrar jag idag. Det spelade ju ändå ingen roll. Hon fick ju inte leva iallafall. Midsommar 2009, det var då hon tog sitt sista andetag. Midsommar 2010 hade bägge barnen vattkoppor- som tur var- för då kunde vi inte göra något. Hade nog inte fixat det..
Lev livet med ett leende, det blir lättare då. Så sa en väns lillasyster som inte fick bli mer än 20 år. Samma otäcka sjukdom som min mamma. Den jävla helvetes cancern. Igår har redan varit, i morgon vet vi ingenting om ännu. Lev idag.
Och jag försöker göra det. Adventsstjärnorna är uppe på altanen. I morgon ska det städas och fejas. Ja fortsätta. Jag har börjat idag. Men vårt hus är så enormt stort så jag tar det över två dagar. fredag och lördag ska det adventspyntas och bakas. Ja just jäklar. Hallen skulle spacklas och slipas och målas med. Imorgon. Helst igår. Och det skulle ju göras innan städningen. Och innan adventspyntandet. För man vill ju inte göra fint och sen slipa. Eller kanske man kan låtsas att slipdammet ska vara där. Som en snödekoration. Hmm...

Sys ska det med göra! Linus och Elvin, era muddjeans är på g. Tro det eller ej.. Ni får dom före jul. Mamma Anna kanske vill slå in dom i paket. Lite mera glögg först.
Sen ska jag sy lite. Eller spackla, eller så..
Förresten, Nisse, pappas katt kom hem igår efter ÅTTA månader ute på vift! Smått otroligt!
Kram!

4 kommentarer:

Jonglören sa...

Får en tår i ögat av att läsa ditt inlägg men beundrar dig som ändå verkar vara så full av insikt. Min mamma är fullt frisk men det går nog inte en dag utan att jag tänker på att "nu är hon över 60, och vad som helst kan hända". Och jag hade mått så dåligt. Hon är min bästa vän. Men du verkar så stark. Tror att ens egna familj, framför allt barn, hjälper mycket när man förlorat någon. Jag tänker ofta nuförtiden att "nu är det jag som gör detta med mina barn, förr var det mamma som gjorde det med mig, och sen kommer det vara mina barn som gör det med barnbarnen". Tex när vi bakar eller läser godnattsaga. Och barn håller en sysselsatt.
Från det ena till det andra - dina kläder är så himla fina och hankatter slutar aldrig att förvåna en. Där fick jag med allt. Hihi! Stor styrkekram till dig för det verkar du behöva med alla dina bollar i luften.

Ingrid sa...

Usch, det låter tungt och jobbigt! Känner så med dig!! Samtidigt uttrycker ditt inlägg att du har styrka för att ta dig igenom de jobbiga dagarna! Din mamma är hos dig, även om man inte tror på Gud och himlen och sådant så innebär ju tankarna på personen som gått bort att den finns närvarande!! Det försöker jag hitta tröst i när jag saknar mina nära och kära som gått bort.

Känner igen mig alltför väl i det du skriver om allt som ska/borde/måste göras... Ta det lugnt - det är ju inget som springer bort eller försvinner :)

Sist men inte minst - hejja katten!!

Stor kram!

(Superfina kläder föresten!!)

Ingrid sa...
Den här kommentaren har tagits bort av skribenten.
Madde sa...

Lämnar ett litet avtryck här hos dig... Jag förlorade min pappa för 6år sen och varje jul och högtid känns fortfarande hemskt jobbig!

Cancer är ett helvete som tar våra nära och kära ifrån oss!

Lider med dig!

Tur man har de små knoddarna som förgyller ens vardag!

/Barbamman